...en
tonårstid,
en
ungdom.
Det
är
väl
egentligen
det
som
det
hela
går
ut
på!?
Det
där
med
att
skaffa
barn,
att
sätta
nytt
liv
till
världen.
Nu
har
vi
gått
igenom
alla
faser
tillsammans.
Det
har
varit
skratt,
glädje,
gråt,
sorg,
hat,
lycka,
omtanke,
trötthet,
panik,
oro,
ångest
och
massor,
massor
av
kärlek.
Det
var
dom
där
åren
som
gick.
Dom
där
åren
som
kom
efter
livet
som
nyförlöst,
för
en
sådäringa
22
år
sen.
Nu
sjunger
vi
om
studentens
lyckliga
dar
och
städar
ut
det
sista
av
barndomen.
Kvar
har
vi
tre
vuxna
människor
som
lite
fundersamt
kliar
sig
i
sina
huvuden
och
försöker
ta
ut
sin
riktning
i
livet.
När
denna
vecka
är
över
så
är
vi
tre
heltidsarbetande,
vuxna
människor
i
hushållet.
Tre
människor,
tre
liv,
tre
framtidar.
Det
är
en
så
oerhört
spännande
resa
det
här!
Den
här
resan
som
jag
har
upplevt
utifrån
så
många
olika
vinklar
och
perspektiv.
Med
attiraljer
som
kostym,
klänningar,
håruppsättningar,
polerade
skor
och
alldeles
alldeles
fantastiskt
vackra
unga
vuxna
ska
ta
sina
första
steg
ut
i
livet.
Det
ska
funka,
det
ska
gå
bra.
Här
sitter
jag
med
långa
listor
och
våndas.
Tjälknöl,
eller
paj?
Eller
funkar
det
med
båda?
Jag
har
fixat
det
här.
Jag
har
rott
allt
i
hamn.
Jag
har
gjort
allt
jag
kunnat.
Jag
har
gjort
det
på
mitt
sätt.
Jag
har
känt
mig
otillräcklig.
Jag
har
gråtit,
svurit,
vakat,
jagat och
hatat.
Men
jag
höll
mitt
löfte.
Jag
höll
hela
vägen.
Ingenstans,
aldrig
någonsin
har
jag
haft
ett
alternativ
om
att
släppa
taget,
om
att
ge
upp.
Jag
gjorde
det!
Och
efter
alla
år
av
dåliga
samveten,
blickar
och
överlägsna
kommenterer
har
jag
äntligen
kommit
till
den
punkt
då
jag
kan
klappa
mig
själv
på
axeln
och
säga:
"Fifan,
vad
du
gjorde
mammajobbet
bra,
Thorun!"
Såklart
har
ni
har
varit
några
efter
vägen
som
stöttat,
kramat
och
stått
ut.
Förhoppningsvis
vet
ni
vilka
ni
är
och
vad
ni
har
betytt.
.
.
Kommentarer (0)
Kommentera:
Var den första att kommentera!
Din kommentar blir synlig först efter att en moderator har godkänt den.