Det luktar rökt korv i kylrummet där köttkrokarna fortfarande hänger kvar i taket, och golvet är nött framför den nu borttagna disken. Sedan 1997 har Anita sin ateljé i det gamla Konsumhuset i Bäcka, och överallt finns hennes skapelser.

Brons, betong, screening och andra textiltryck, måleri i akryl och olja – det finns inte många tekniker hon inte utövar.

–Jo, akvarell har jag provat men det är inte min grej. Det finns en belastning där, att man bara ska måla båtar, hav och klippor... måleri är friare. För att inte tala om det fragila.

Fragil är en teknik där man använder sig av och limmar fast knappar, snören, tyg och annat som ingen vill ha. Anita visar en vitmålad tavla på tork.

–Det här är min farmors gamla prylar, som knappar och sånt. Den kommer att få vara helvit, och grejerna bli som reliefer, säger hon och stryker med handen över de uppstående föremålen.

Annars gillar hon färger, som i målningen på ett staffli längre bort.

–Jag renoverar mitt hus i Skinnskatteberg, och då kommer jag att ha partier av det här i ett av rummen, säger hon och sveper med handen över det cerisa.

Anita är uppvuxen på Söder i Stockholm, gick ett år på konstskola och sedan mängder av kurser samtidigt som hon jobbade inom hemtjänsten och handikapp-omsorgen.

Hon träffade sin dåvarande man och fick sonen David, som nu är 21 år. Efter flytten till Riddarhyttan föddes dottern Felicia, snart 17 år.

–Båda mina barn är konstnärliga. David bor på Söder och utbildar sig till smed, Felicia går på Film- och musikgymnasiet i Norrköping och är bland annat med i ett band.

Önskan att bo på landet var anledningen till flytten. Hennes kompisar gav henne max två år, men nu har Anita bott, och trivts, här i 20 år.

–Ibland längtar jag till Stockholm, men det är en skön känsla när jag kommer hem över skogen, säger hon och myser.

Naturen älskar hon, däremot inte att måla av den, eftersom en målning aldrig gör naturen rättvisa säger hon. Hellre tillbringar hon tid där tillsammans med jack russeln Irma. Annars är musik det stora intresset, och hon går på livekonserter flera gånger om året.

En gång om året försöker hon ställa ut sina alster, och har även öppen ateljé som deltagare i Konstrundan i Bergslagen.

På galleri i Norberg har hon jobbat, likaså på konstlinjen på folkhögskolan i Skinnskatteberg efter att själv ha gått där i fyra år. Som anställd arbetade hon med service och i materialbutiken, men slutade i juni i fjol efter åtta år.

–Nu funderar jag på att gå kurser, till exempel webdesign och layot, bokföring och starta-eget.

Drömmen är att måla på heltid.

–Jag kallar inte det här en hobby, det här är mitt liv. Fick jag inte skapa skulle jag inte överleva, säger Anita med känsla.

Hon tycker att ordet ”konst” används alltför ofta, och att ett helt skrå tappas bort.

–Så fort ett barn ritar något ska det kallas konst. Om jag murar en spis blir jag inte automatiskt en murare, säger hon, och tilllägger:

–Men jag tycker att alla ska skapa. Min mamma målade blommor i hela sitt liv, och jag lägger ingen värdering i det.

Konst ska säga något anser hon.

–Visst kan en påsklilja vara söt, men själv skulle jag klistra boksidor om miljöförstörelse som bakgrund.