”Jag gick frisörlinjen på Haraldsbogymnasiet i Falun. Det var ett enkelt val”, säger Annika Strandberg och lindar upp nästa hårslinga på rullen.

1974 tog Annika examen som en i första kullen på frisörutbildningen.

1978 kom hon som anställd till salongen på Stationsgatan i Fagersta och 17 år senare stod hon som ägare till den.

–Det här tänker jag göra även i nästa liv, det är bara så, säger hon och lyfter av skyddskappan från Edith.

Edith Östergaard har skött sitt hår hos Annika en längre tid, kanske har det blivit en tre, fyra år nu. Det är i alla fall vad hon gissar på.

Annika bläddrar i kartoteket där noteringar om färg- och permanentkunderna förvaras, och plockar fram Ediths kort.

–Du har gått här sedan 2004, säger hon.

Edith reser sig från stolen i tvättrummet och slår sig ner framför spegeln i salongen. Spolarna sitter tätt, tätt placerade på hennes huvud.

–Jag vill ha lockigt hår, jag trivs med det, då vet jag var jag har det, skämtar hon innan hon försvinner in mellan torkhuvens varmluftströmmar.

–95 procent av kundkretsen består av fasta kunder, säger Annika som får en pausmedan Ediths hår torkar.

–Det blir en nära, nästan familjär relation mellan mig och kunderna, de litar på mig och törs berätta mycket.

Skapandet är också något hon uppskattar i yrket, och variationen som gör att den ena dagen inte är den andra lik.

Vi pratar om hur yrket förändrats.

–Människor har överlag blivit mer modemedvetna och fordrar lite nya saker. Men många influenser hämtas ju från 60- och 70-talen, och görs om till nya trender.

–Och går man på stan är det få hår som är ofärgade idag.

När jag frågar efter Annikas fritidsintressen hamnar vi långt bort från yta och utseende.

Först nämner hon familjen med maken, de tre numera vuxna barnen och barnbarnen, fem till antalet, hundarna och huset i Bisen.

Sen berättar Annika att hon och maken delar ett riktigt stort intresse, det för jakten.

Annika tog jägarexamen för 20 år sedan och har sedan dess skjutit 21 älgar, bland annat två tio-taggare.–Men jakt handlar ju inte bara om att skjuta, Ett skott går av på en sekund, sen väntar det väldigt mycket arbete.

Att flå djuret, ta ur inälvor, stycka och ta vara på delarna gör Annika utan prut.

Älgjakten och harjakten är de jakter hon gillar allra mest, speciellt när hon får njuta av hundarnas arbete i skogen.

–Men nu är det ju tyvärr inte lika självklart längre att släppa sin hund i skogen, säger hon och syftar på vargetableringarna runt om.

Hundarna hos familjen Strandberg består av två gråhundar som makarna fött upp själva, och en inköpt jämthund. Tidigare fanns också en stövare i hundflocken som Annika tog med på harjakt hemma i byn.

–Men hon blev helt enkelt för gammal.

Och sen föddes barnbarnen och annat började ta upp Annikas tid.

Ediths hår är torrt nu. Annika stänger av hårtorken, och börjar rulla av spolarna en efter en. Fram träder rödblonda lockar.

Jag frågar vad deras samtal handlar om en helt vanlig dag som denna, och får veta att barnbarnen är ett kärt ämne, vädret ett annat, stora och små händelser i livet ett tredje.

Edith berättar om sin trettioåriga dotter och hennes sambo som har två pojkar tillsammans och är bosatta i Halmstad.

–De träffades i Bollnäs, han är därifrån. Sen fick han jobb i Halmstad och de flyttade, säger Edith.

Ett par gånger om året åker hon och hälsar på, och lika ofta kommer dottern med familj på besök.