Erik Martinsson, sedan 1955 bosatt i Fagersta men ursprungligen kommen från Hedemora, avled den 10 januari i en ålder av 84 år. Närmast sörjande är döttrarna Lena och Kerstin med familjer samt släktingar och vänner.
Till de senare kan också räknas många idrottsvänner inom IF Kamraterna Hedemora, som under många år beundrat Erik för hans förnämliga framgångar som IFK:are, och som bidragit till att öka intresset för friidrotten inom föreningen.
Martinsson tillhörde den friidrottselit i IFK Hedemora som vid flera tillfällen med framgång representerat Sverige i friidrottslandskamper.

En verkligt viktig och avgörande sådan insats fick min fru och jag bevittna från läktarplats på Stockholms stadion 1950, då Erik Martinsson i en mycket spännande och oviss landskamp mot Frankrike i sitt sista trestegshopp i tävlingen förvisade fransmannen Robert Bobin till tredjeplatsen.
Sverige fick därmed en dubbelseger i denna gren med Lennart Moberg som segrare. Det kan nämnas att Frankrike före trestegstävlingen, som var sista grenen före den avslutande stafetten, ledde landskampen med 98–96.
Efter dubbelsegern i tresteg blev ställningen 104 för Sverige mot 101 för Frankrike. Seger för Frankrike i stafetten skulle ha blivit 106–106 och oavgjort, men nu vann Sverige stafetten och även slutsegern i landskampen med siffrorna 109–103 och tog därmed revansch för fjolårsnederlaget.
Martinssons hopp i tresteg mätte 14,63 meter och betydde nytt distriktsrekord för Dalarna och kom att gälla till 1989, det vill säga i 39 år.

Sin yrkesbana inledde Erik i Hedemora vid stadens arkitektkontor, under stadsarkitekten Julius Järnåkers ledarskap. Efter att ha utbildat sig till byggnadsingenjör flyttade Erik till Fagersta och anställdes 1955 vid Anders Diös byggnadsfirma, som han blev trogen fram till sin pensionering 1990.
Under tiden hos Diös medverkade han vid utformningen av varierande byggnadsprojekt inom såväl kommun som landsting.
Efter sin aktiva fri-idrottsbana ägnade sig Erik åt golfspel, som bidrog till att hålla konditionen på en bra nivå och även var en trevlig umgängesform.
Under mina 25 år som ledare inom IFK Hedemora var det med glädje man anmälde Erik till tävlingar, då de i regel blev framgångsrika både för honom och föreningen.

Sigurd Lindgren, Hedemora