Marianne Israelsson har avlidit i en ålder av 82 år.
Efter studentexamen i Västerås 1947 cyklade Marianne till Paris.
Mötet med Frankrike blev livsavgörande. Under ett år studerade hon franska vid Sorbonneuniversitetet i Paris. Vid sina fortsatta språkstudier i Berlin upplevde hon nöden i den krigsdrabbade staden.
Efter filosofie magisterexamen i Uppsala kom Marianne till Virsbo där hon tjänstgjorde som språklärare på högstadiet fram till sin pensionering. Hon var även konsulent i franska i länet.
Det var 1959 som våra vägar möttes på Virsboskolan, där Marianne blev min språklärare. Jag fascinerades av hennes gedigna språkkunskaper och hennes förmåga att levandegöra historiska händelser.
Hennes engagemang, liksom omtanken om eleverna var stor. Hon ställde höga krav på oss, men störst krav på sig själv. Hon uppmuntrade och stödde elever utan studietradition till fortsatta studier.
Marianne var godhjärtad och vänfast, en sann filantrop med ett rörligt intellekt. En modig människa.

Marianne var en flitig debattör i frågor som rörde vården. Hon riktade sig till politiker, krävde svar och åtgärder, men föreslog även lösningar för att förbättra livet för de svagaste i samhället. Hon hade också ett stort litteraturintresse.
Sommarloven tillbringade Marianne alltid i Frankrike. Hon gästade franska vänner, som också blev mina vänner. Det var en stor glädje för mig att få följa med henne och hennes föräldrar till Frankrike. Snart fick jag en ny familj och blev som en dotter.
Folkdansgrupper och många vänner från Frankrike besökte Marianne i Virsbo. Hon var en kunnig guide som organiserade uppvisningar och utflykter. Hon anlitades även av Virsbo bruk som tolk vid utländska affärskontakter.
Mariannes dörr stod alltid öppen för gäster. Hon levde anspråkslöst, men räckte ut en hjälpande hand till medmänniskor både nära och i fjärran.

Den franska ängeln Séraphin, som var seriefigur i tidskriften La Vie ( Livet), blev Mariannes ögonsten. Ängeln var hennes själsfrände. Séraphin strävar efter att ställa allting tillrätta och reda upp mänskliga tillkortakommanden.
Marianne kände en stark sympati även för Jean Gionos berättelse om den gamle mannen som petade ner ekollon i en karg del av Provence för att kommande generationer skulle kunna leva i en grönskande trakt.
Han sådde frön för att andra skulle få glädjen att skörda frukterna av hans arbete. Marianne sådde också otaliga frön hos sina elever, som nu känner sorg vid hennes bortgång, men tacksamhet för hennes livsgärning.

Aila Nordh